The Botten is nådd

  I det här skedet ser det alltid bra ut på FCFC:s avbytarbänk.

Tidernas största förlust. Men så blir det när karlarna väljer att snarka i buskarna med de andra a-lagarna. Vad är det som pågår? Vem betalar?

Det blev en het augustikväll vid Britas sköna konstgräs.

Vanligtvis före en FC-match talas de vitt o brett om all möjligt, nästan bara viktiga saker,  främst då på FB. Nu kunde man då kanske i efterskott märka, att diskussionen före just denna match mot AC Balls var ganska lam… Det hängde någonting i luften. Timmarna före matchen var oron stor. Hur många tappra FC:are skulle hitta till Britas just idag. Det visade sig att det inte var alltför många. De facto några för få. Kvaliteten på de som var på plats var hög, men antalet, tja, det blev två fatt från full startelva. Några desperata samtal ringdes ännu från planen, men varken mammor, fruar eller flickvänner ville komma o spela, för att inte tala om kaverin.

Det garvade FC krigarna spännde skorna lite extra och riktade sina koncentrerade blickar mot motståndarna, som verkade vara cirka 30 både till antal och ålder.  Taktikpalavern förlöpte väl, alla utom Morris var så pass nära att de hörde vad Ennolin sade. Morris funderade ännu in i sista stund om han på nåt sätt kunde parkera pikolite närmare.

Ruffe ställdes i mål, och matchen kunde börja. Första halvlek var lika lång som som den andra skulle komma att bli. I absoluta tal mätt, hur det kändes är en annan sak. Spelet var vackert och motståndaren gjorde några mål. Vi sparade oss för nånting. Den eleganta domaren visslade plötsligt för en från VM-sammanhang  bekant drickapaus. Jo, det behövdes. Det kändes ändå inte som VM.

Motståndaren ”rullade boll” som om det handlat om våra träningar på Ärtholmen...hmm... De fick bollen i FC:s mål fyra gånger före det blev paus. Kunde väl ha varit värre. Vi kämpade väl, och Ruffe stod för ett antal parader.

Taktiken ändrades inte under pausvilan, och om andra halvleken kan berättas att vi nog gjorde ett mål… en feg tåfisare in bakom en förvånad Ruffe… eget mål. Av Pädä. Vet inte ifall det förs statistik om egna mål, men det borde man absolut. Det är en fin känsla att se bollen gå i mål, i eget mål. Inte många som kommer o klappar en på axeln o säger ”Fittit siisti”… Tommy kanske, men han var inte på plats under denna förnedring.

Den andra halvleken var onödig, för motståndaren tyckte om att göra mål. Vi ville också göra mål, men det ledde oftast till att motståndaren gjorde mål. Vi blev kanske lite trötta, men bara lite, och trots Ruffes otaliga parader, så visade sej att slutsiffrorna var 0-13! Fan så muntert.

 Vad fasiken var det som hände…? Ei tantsinut Äffcee Pirkkolassa tsutien kanssa, ei.

Alla som var på plats – Ennolin, Oscar, Komorakis, Morris, Janne, Mischa, Ruffe, Inhopparen, o Pädä – gjorde alla väl ifrån sej och vi kunde väl konstatera att man nog borde ha fullt lag. Det positiva var att vi kom till att vi är bättre än Brasilien. Brasilien förlorade stort med fullt lag åt ett medelmåttigt Tyskland.

- Rapporterat av Pädä