Centrimetrar på fel sida

Bild för Benjamin Laustiola

Taul the Takoja sköter rustförrådet i Bollplansterrängen.

Att spela fotboll på Bollplan sexan sku kunna vara urkul. Vi har haft många tunga matcher just på den planen. Därför är det sällan urkul just där. Vi bör  nog utgå ifrån att den är för stor för oss. Planen alltså. Inte att förväxlas med planen.

FCFC – Zoom 0-2 (0-0)
Varning: Alex

De flesta av oss hade kommit över skolavslutningen och nästan hälften av kvällens yra effceare hade infunnit sig vid det givna klockslaget. De som  brukar komma försent kom försent också den här gången. Det är svårt det där med respekt mot kompisarna. Om man skiter i att man spelar i ett lag, om man struntar i att respektera de andra blir ju till slut kompisarna lätt ”kompisar”.

Sen blir de bekanta, sen svagt bekanta för att till sist blir Kajsaniemi-på-första-maj-bekanta. Därför är det inte det minsta utopistiskt att effcee diskussioner i framtiden ser ut så här i Kajsaniemiparken, ett stenkast från frimärket vi ibland spelar på.

- Moj, hur e läget?
- Bra. Och du själv?
- Bra. Och annars.
- Annars bara bra. Själv?
- Bara bra. Men det va kiva o ses.
- Jo, ha det bra. Vi hörs.

Vi har alltså som regel att vara på plats 30 minuter före match. Att inte klara av det, utan att meddela, är bara skitstil. När vi har palaver förväntas det att  alla som har tänkt spela är på plats och lyssnar på det lilla som sägs. Att vara rento är helt jes, men att uppvisa total ignorans är inte okej. Det är fel mot hela laget. De som känner sig träffade har säkert orsak till det.

Heikki släpade sin vana trogen på en alepapåse och berättade högt för alla som ville höra hur han hade kastat bort all fotbollsutrustning redan för ett par veckor sedan. Han påstod att det var ett misstag men hjärntrusten är lite misstänksam om hur det hela egentligen gick till. Hur som helst hade han i sin alepapåse ett helt nytt utrustningsställ. Och Oliver, ja Oliver. Han valde att värma upp i sammetsbyxor, till Talles stora oro. Men i övrigt var allt som det skulle. Uppvärmingen gick ut på att stå och titta på en division fyra match och hälften av palavern gick åt till att få folk att inse att det var palaver. Men som så många gånger tidigare så började faktiskt även den här matchen.

Den rödskäggige domaren (förresten en av säsongens bästa) visslade distinkt i sin pipa och ... ja, vad tror ni? Matchen började naturligtvis.

Zoom rullade bättre boll än vi i början, men dieselmaskinen FC kom så småningom igång. Zoom kom egentligen ingen vart och de få gånger de närmade sig Rufus mål sopade Alex, för dagen mittback, undan med kraft och skönhet. Vår tre-fem-tvåa visade sig igen fungera. Oliver och Heikki slet på mitten medan Nicke och Tommy rushade på så mycket de orkade där uppe.

 Pädä täcker helt sjuka ytor på alla underlag.

Zoom som hade två meters Pätkä i målet, spelade hela tiden pikkunätti men vi kom närmare deras mål än de vårt. Pätkä sjabblade på ett inlägg och Oliver sköt i ribban, men i halvlek stod det ändå 0-0. Vi hade läget under kontroll.

Så gott som alla matcher har vi något under kontroll. Det är bra, för det är viktigt. Inte fittit viktigt, men ändå.

Vi inledde andra halvlek med en massiv attack, anförda av Oliver som var
extremt taggad. Han rundade Pätkä och passade mot undertöcknad som precis skulle tåa in bollen när någon fick en fot på den och bolljäveln rullade bakom mej. Oliver hade oxå en boll i stolpen och sekunden efter sköt han över från närhåll. Ett inlägg som Taul var en tånagel från att putta in och ytterligare ett antal inlägg som så när på någon futtig centimeter hamnade rätt. Så rätt men ändå så fel, som man brukar säga på bollplan sexan.

Anfallet efter att vi nästan tåat in bollen kontrade de och ett skott från närmare tjugo meter seglade in i bakre hörnet otagbart för Ruf. Så typiskt. (Se bilden nedan.)

 Oliver har rundat Pätkä och ska strax passa till framrusande Beni. Resten är som man säger fotbollshistoria. Bilden är lite suddig, ja.

När vi sedan lyfte vårt spel då vi jagade kvittering blev det lite darrigt i de bakre leden. Några halsbrytande bollrullningar i de nedersta regionerna anförda och iscensatta av Pädä med assistans av Oskar bjöds det på. Då vi lyfte ännu mera gick det sen som det kan gå. De kontrade in en boll till ja homma oli sitä myöten selvä. Rufus räddade oss från ett tremålsunderläge med en benparad, inte stilren, men i alla fall.

Jockes glidtacklingar hörde till dagens sevärdheter. Undertöcknad lade också märke till att han röt till vid ett par tillfällen riktigt ordentligt. Väldigt o-jockekst, men fittit siisti.

Då vi lyfter i jakt på resultat är det helt rätt att vi lyfter, men i övrigt är det lite svårt att förstå att spelare i femtioårsåldern med hyfsad rutin inte kan hålla sina spelplatser. Mitten mittfält betyder mitten mittfält. Yttermittfält betyder inte mitten mittfält. Yttermittfält betyder inte anfall. Inte ens fast alla vill spela i anfallet.

Deras anfallare tog ett idiotiskt rött kort, vilket inte hjälpte oss så mycket. Alex jobbar hårt på att vinna gula kort-ligan i år. Man of the match var utan tvekan Oliver som nästan ensam stod för alla farligheter framåt under hela matchen. Farligheterna bakåt var det andra som stod för. Vi väljer också att lyfta fram Wilhelm som tappade betydligt färre bollar än han brukar och var farlig även framåt vilket inte alltid är fallet. Ännu om han sku kunna låta bli att rusa på lagkompisarnas bollar sku det vara utmärkt.

På avbytarbänken konstaterades lakoniskt att Taul the takoja höjt sin nivå de senaste åren. Receptet är enkelt. Han försöker inte göra sånt som han inte kan. Vissa andra skulle gärna få ta efter det receptet så vi hoppas att den gode Talle inte hemligstämplar sitt recept.

 Bänken vet alltid bäst och där är också transferfönstret jämt på vid gavel.

Trots förlusten var vi nöjda med vårt spel. Det ansågs allmänt i skuggan av Sonera att vi spelat vår nästbästa match för säsongen. Alla var också rörigt ense om att trefemtvåan är fittit bra. Utom Pädä, för ingen taktik i världen biter på honom. Målchanserna vann vi typ 7-3. Med lite längre tån på mej och Talle, med lite längre hår på andra som jag inte kommer ihåg och med lite tur, hade vi vunnit klart. Men det gör vi i stället när vi möter Kenya-Tommens soulmates från the Estonian Stallions. Vilket vi för övrigt gör fittit snart. Även det är en sexpoängsmatch. Man behöver ha gått långa mattan för att förstå det där.

Som kuriositet kan nämnas att min dotters kommentar om matchen var: de va för raaka för mej. Hon undra också varför alla svär så mycket. Något att tänka på bland allt annat som finns att tänka på.