Eteenpäin on menty

Bild för Benjamin Laustiola

På första sidan igen. Taul "The Talle Olin" är en maskin.

FCFC–RUILA 1–1 (1–0)

Mål: Paul Olin Varning: Peppe

När Ruila står för motståndet är det lite samma känsla som när Finland spelar mot Sverige. Lite. Väldigt lite.

Trots att vår (Jocke) ring är större än någonsin har vi svårare än någonsin att få ihop lag. Så även till denna match tillkallades tre externer. Det intressanta med årets alla externa förstärkningar är att de i regel håller en högre klass än vår normiroosteri. Eller i alla fall är de nästan lika bra som vi. Jompikumpi. En annan viktigt detalj var att SuperKenny inkasserade säsongens första ölkorg. När matchen började hade vi således två bytesspelare och när Riku kom i sedvanlig ordning i slutet av första halvleken hade vi tre. Inte riktigt. För killen som bor i Järvenpää men jobbar i Lahtis, försträckte baklåret och kom ut redan efter några minuter. Aina sama jätkä, vittu.

Men nu till det konstiga, fittit konstiga. Före avspark sa Talle med hög röst att han tänker chocköppna. Sagt och gjort, efter bara två spelade minuter klämde han in returen från undertöcknads skott. Att han dessutom hann marknadsföra att han borde göra ett mål med högern, och gjorde mål med högern, gör ju inte anekdoten sämre precis. För övrigt kan konstateras att Palle stegade upp på en delad åttonde plats tillsammans med ålandslegenden Kai Spoof i all time skytteliga.
De första tjugo minuterna var vi fullständigt överlägsna. Ruila kom knappt över halvaplan. Men de försvarade bra, trots att deras försvarare inte var säkra. Inte heller osäkra utan nånting däremellan. Ett antal nästanlägen med mitt eget ribbskott som socker på kakan, men när vi inte lyckades punktera matchen kom Ruila in i den istället. Utan att dock få något farligt till stånd.

Här någonstans tycker jag det är lämpligt att prata en stund om domaren. Han hade tydliga mindervärdeskomplex och linjen var minst sagt ojämn. I första halvlekens sista minut skulle vi ha haft ett jätteläge, med frispark från 18 meter men den fittans homon hittade plötsligt på att det var epäsuora. Och så gick det också. Verkligt epäsuora blev det.

Glad i hågen kom Tommen på match. Se ainoa oikea!

I andra halvleken böljade spelet och precis som man befarade gick det som det brukar gå. Försvaret och målnys delade på en gemensam aivopieru och bollen rullades in i semitomt mål. Det var väl Ruilas enda målchans på hela matchen. Förbannade och frustrerade tog så de rödsvarta över dominansen igen, men riktigt nära kom vi inte. Miki hade en frispark lite utanför och ett stort antal inlägg gick just över eller under.

Detta trots att vi både före matchen och i halvtid talade om att rulla bollen längs marken eftersom det inte går att skylla på ojämn plan. Ytorna var stora och Ruila var inte snabbast i stan. Men ändå vågade eller ides inte backarna rulla bollen uppåt. Inte heller vågade eller ides mittfältarna rulla bollen uppåt trots att luckorna i Ruilas försvar var stora. De få gånger någon försökte sig på en markpassning, steg den till midjehöjd eller så fastnade den annars bara på första blåklädda. Skärpning på den här punkten. Lita på att ni kan passa. Våga passa. Inte bara höga bollar. Passningarna måste inte gå ut till kanten varje gång, även om det i de flesta fall är ett fiffigt alternativ. Anfallarna måste få delta i spelet. Kan av erfarenhet säga att det är svårt att klämma in det där ena halvläget om man rört bollen två gånger innan dess. Ettäs näin.

När domarjäveln visslade för fulltid var vi nog lite missnöjda, men konstaterade snabbt att Ruila spelade som vi brukar. Tillbakapressade i början för att sedan sakta men säkert komma in i matchen. Även vi har tagit poäng mot bättre motståndare på det sättet. Nu gick det åt det här hållet. Ändå fanns det mycket att glädjas över. Vi slog säsongens publikrekord kirkkaasti eftersom Mikis flickvän var på plats. Ruiffinen också.
Halva före detta Ruisku har funnits på planen i år. Om jag inte räknat fel har nu sex stycken Ruiskuspelare dragit på sig FC dressen denna säsong. Om dessa herrar ansluter sig helt och hållet nästa år är föreningens framtid tryggad. Medelåldern skulle även sänkas kraftigt och division 6 skulle även i framtiden vara rätt lekplats för oss. Samtidigt skulle äldre spelare som bara är skuggan av vad de en gång varit med gott samvete kunna lägga pläägina på hyllan och dra sig tillbaka till kaljatältet. Jag talar nu om bland annat mej själv. Snart är det dags.
Det står helt klart att med Miki, Heikki, Peppe, Tumppi, Janne och Nisse är vi ett helt annat lag. Ett betydligt bättre lag. För att inte tala om Fille, Oscar Elvis, Jara och Anton och alla de andra spelare av klass som hjälpt oss i år. Alla med nästa år så har vi piirins bredaste (Jocke) ring. Och det lär ju behövas.

Alla ni nya bundsförvanter: Om ni vill försöka klargöra FC:s spelfilosofi för er rekommenderas spelboken för åren 2012, 2011, 2010, 2009 och 2008. Kan dock avslöja att det inte hjälper att läsa spelboken. Inte heller något annat hjälper.

Nästa match är viktig, fittit viktig faktiskt och otroligt snart. Den är helt bakom hörnet. Mot jumbo Balls. Takki auki och enligt Tallemetoden chocköppna.

Påminner om säsongavslutningen den 22.9 dit även alla externa hjälpredor är välkomna, tror jag. Fråga Ennolin.