Grus i maskineriet i Älä Mälm

Bild för Tommy Pohjola

Riktningen är den rätta i det här anfallet, ett av kanske två.

Ångest, skam och samhällstjänst. Det är allt som Finest Fotball in Town lyckades få med sig från norra Helsingfors. Manglade igen, sammanfattar Pädä ”paatti parkkiin Malmintorilla” Behm.

Käylän Sekunda – FCFC 4-0 (2-0)

Tappert  samlades vår svartröda trupp återigen för att ge motståndaren en rejäl fight. Många hade hittattill Lallivägens grus, också Granipojken Mischa. Olika former av uppvärmning förekom, som ny modell visade Coach Beni den berömda coach­stretchen. Den blev populär.

Ykskakskolineli… alla med!

I början såg det bra ut, för det fanns bara ett mål. Det betydde väl att man kunde hålla nollan i allafall i en halvlek. Nåväl, den hurtige domaren som värmde upp sej efter sin resa ända från Storbritannien, kommenderade snart de våra att släpa dit ett till mål.

Då vi som ångande tjurar hade tagit våra positioner på denna grusplan, som verkade ha formen av en liksidig kvadrat, blåste Sir Blue igång spelet. I början var spelet 0­0.  Vår vana trogen släpade vi på fötterna, o gav goda råd åt varandra. Komonen anmälde att han antagligen är skadad. Morris stod i målet, och hade noggrann koll på både vindriktningen, styrkan och också möjliga skift. Tommy hade kommit till gruset redan i gryningen, och var helt klart lite vaken i början. I motsats till många andra.

Motståndarna hade fula skjortor, och var som de flesta motsåndare, nåt årtionde yngre än många av oss. Ett noll kom, på nåt konstigt sätt. Eller helt tekniskt gick det till så, att bollen var över vår mållinje.

Ingens fel, bara motståndarens enorma skicklighet..eller...vänta nu. Nu var det väl försvarets fel.

”Taul föreslog träningar och/eller fest i oktober. Festen vann.” 

Så brukar det vara, ännu bara.  Vi försökte passa bollen åt varandra, fast det inte verkade så, oftast gick den åt laget med de fula skjortorna. Vår taktik bet inte på de ettriga chokolakuklädda småpojkarna, som grundlurade oss igen, o lade dit en boll till. Jumbotronen visade om och om igen reprisen, o publiken skakade tänder i kylan. Det var då kaks muna i pausen.

I pausen skickades underåriga o kvinnor bort, för nu visste alla att Benjamin kunde säga nåt elakt och halvfult åt sina lagkamrater. Det gick bra, ingen började gråta och alla var ense om att vi låg under med kaks muna. Så att säga...resten finns i arkivena. Hemligstämplat.

All slags granna huvudbonaden ökar alltid trovärdigheten. Särskilt när man skäller ut någon. Särskilt Mischa där i bakgrunden ser ut att ta till sig anvisningarna.

I andra halvlek hade vi en stund av riktigt trevligt lir, och motståndaren, Chokolaku, lät lite som FCFC i första halvlek. Trots starka rusher av ”Pilen Laustiola” och alla andra FC:are lyckades vi inte få till stånd nåt mål. Sen slutade vi försöka o funtsa att ”låt Morris sköta resten” Han skötte bra men nån enstaka boll slank väl in i slutet. Då hade vi övergått till ”anfall till varje pris”. Den taktiken e inte målvaktsvänlig.

Artikelförfattaren försöker fatta läget.

Sedan var denna visit till Nedre­Malms grus slut. Som tur. Komonen försvann nånstans, kanske bytte han lag. Ingen har sett honom efter slutvisslingen. Han efterlämnade en helt naiss telefon. Reko kille.

Vi spela alla skit, endel mindre o andra mera. Joukkueena mennään. Taul föreslog träningar och/eller fest i oktober. Festen vann. Nästa match är snart, och den e fittit viktig.

KOLLA ALLA BILDERNA (by Pädä och Mr T.)klicka här!

- Författat av Eder tjäder, Petteri B.