Kollapsen i Kajsaniemi

Bild för Tommy Pohjola

Förfall, förnedring och grus i byxan… Deprimerande comeback för Miki… Nu finns det bara en riktning och den är uppåt.

 Mål-Morris var inte helt nöjd med anfallsspelet i Kajsaniemi.

FCFC–FC HEIV 1–4 (1–2)

Mål: Johannes, varning: Miki

"Efter första tio minuterna var jag säker på att vi skulle vinna 5–0." Kapten Larssons analys ekade i det vältilltagna och luftiga omklädningsrummet där man kunde ha hört en knappnål falla. Effcee hade precis tagit grus i ögat av Helsingfors Idrottsvänner med beklämmande tydliga siffror. Snöstormen är snart här. Innan det finns lite tid att läsa Buster och börja trycka in mål som Bullen.

  • Distriktet har återupplivat Kajsaniemigruset. Bra så. Men man måste undra varför spelplanen är så smal? På båda långsidorna finns tre-fyra meter space som ingen, inte ens ryska ambassaden, behöver (kidsen kollar Helsingfors stads historia, avsnittet om barnmorskeinstitutets tomt på Fabriksgatan, för att begripa). Låt alltså fotisspelarna ha en ordentligt bred spelyta. Hmpf!

Tanken att rulla bollen i mål efter snygga anfallskombinationer känns fjärran på frimärken som den i Kajsaniemi. FCFC:s spelidé som självklart bygger på spel i de högre divisionerna lider av omständigheterna. FC HEIV däremot lirar som man ska i korpdivisionerna: Tätt försvar och så långbollar till han kalifen där uppe som är snabb som vinden och har bra synförmåga. Nog petar man alltid in några kulor med den taktiken. Och så blev det. Det var två-muna till Idrottsvännerna på tre ynka anfall innan Johannes fixade reduceringen.

Matchen började bra. Kanske var det utvilade Tränarens lediga kroppsspråk, Ruffes exakta redogörelse av Kenya-Tommens flygplats som uppenbarligen eldhärjats, Gunus båt som sjunkit och Pädäs flipflops som bidrog… men första kvarten hade FCFC braja i benen. HEIV stångade hit och dit när hemmalaget dansade fram med bollen. Okej kanske en liten överdrift där men nog var det inledningsvis ordning på de rödsvarta pennorna. Men det var HEIV som tog ledningen efter två såna där harpunanfall som egentligen inte ska sluta i annat än målspark.

 Så här jävla skumt är det när FCFC har "paus".

I pausen tackades Ennolin för att han valde att bänka laget i skuggan. Det var ett genidrag. Under pausen konstaterades lögnaktigt att läget är under kontroll, lite som i Viborg 1944, då.

Också början på andra halvlek var okej, inte lika bra som första men spelet flödade i huvudsak i rätt riktning. Men när det inte blev utdelning nosade HEIV på en tredje fullträff och den kom också ganska fort. Där och då var det ingen Effceeare som genast ville gå hem. Men solen fortsatte att stå i zenit, publiken kastade korvpapper på avbytarbänken och brajan var slut. De var fler trötta gubbar i Effcee än i Idrottsvännerna. Några anfall kunde ändå ha slutat i nya FC-reduceringar. Som den när Beni sparkade huti i boxen och Pädä fick egen spelares skott i arslet. Vafan ska man stå i vägen för där i rankkialue?! Anyway. Fru Fortuna hade tagit utbildningssemester, det var tydligt.

Slutsiffrorna 1–4 fastställdes enligt redan invant mönster. Pitkä ja perään. Ej fagert men effektivt.

 Oscar Wildes min säger allt. Vituiks meni.

I försvaret slet bland andra Miki med stor radie. Efteråt var han var inte nöjd med sin egen prestation. Om det var Mikis sämsta match i höst så kan det också bero på att det var hans första. Och Johannes – kanske apan äntligen trillade ned från axlarna? Det gjorde den nog.

Ja, det är skäl att hänga lite läpp och föra banjon till pantkontoret. Trenden är inte direkt uppåtgående. Matchen mot HEIV var ändå en förbättring jämfört med fiaskot veckan innan. Nu var attiyden mycket bättre och det vanns dueller och luftbollar över hela planen. Bara det där håller i sig kommer också de nödvändiga poängen. För nödvändiga är de. Vårens Grand Slam är snart ett skenande blekt minne… Det är nu ingen direkt hätä i tabellen men inte är den nu något som man gärna fotograferar heller, om vi säger.

Nästa match är sannerligen snart dvs på måndag och det behöver knappast sägas att den också är fittit viktigt.

Men nu är det sagt. Igen.