Lätt motvind i Stapels Town

Bild för Tommy Pohjola

Oberäknelig luftpastej överrumplade The Ruff… Det luktade redan delade poäng … Förlust men ingen riktig kalldusch i Staples Town.

 Som i Sahara fast i Stapelstaden, Helsingfors. Fotisspelarens dammlunga, som ej bör förväxlas med damlunga, är något att snacka med barnbarnen om på julafton.

MPS/Atletico Akatemia – FCFC 1–0 (0–0)

Vem fan var det som sa att FCFC är alltid fittiga att möta och spelar dessutom förutom i fel liga även riktigt bra mot bättre lag? Den profetian, bedömningen, recensionen osv. slog nu hur som helst in igen. Folk med de insikterna har vunnit stort på travbanan. Fråga fast Charles Bukowski. Slutresultatet i Stapelstaden, en väldigt knapp förlust, svider än i dag. En poäng mot skickliga MPS hade inte varit helt fel efter en storslagen kämpainsats. I samma dammiga andetag måste konstateras att motståndaren var kanske inte bäst men lite bättre. Svidande alltså men rättvist när allt kommer omkring.

 Men in tights. Rufus talar om var det kniper och Chrisse undrar vem han egentligen är. Niklas har sett allt.

Som vanligt började det bra. Ruffe som på vägen till Staples Town knyckt äpplen på nån stackars bondes gård ställde sig mellan stolparna. Annars bra men målisbyxorna var på tok för små. Inte för att det störde nån, tvärtom. Dessutom höll trycket i det nedre environgerna karln väldigt vaken.

  • Det var Ruffe som höll Effcee inne i matchen under den första kvartens mest kritiska stunder. Hans flera parader gav laget också en gnista att på allvar spela om poäng.

Men nu ska vi inte rusa händelserna i förväg. Nämligen. Matchpalavern var som den brukar – kort och koncis. Märkligt nog valde coach B. att hålla inne med nya sifferkombinationer och barrträd och vad de nu kallas de där spelformationerna som inte ens de mest skärpta sportkrönikörerna (som ändå har begriplighet som sin profession) lyckas bena ut. Uppvärmningen var också som den brukar. Elva gubbar sparkar tre bollar förbi mål. Flera gånger. Målvakten dör nästan av tristess. En rödsvart kråka låtsas löpa längs mittlinjen, två dricker öl. MPS däremot såg väldigt taggade ut och värmde upp i samlad trupp, tyvärr. Man liksom visste genast vartåt den här matchen lutade och det var inte mot Effcees halmstrå.

 Hawkeye Olin vandrar på egna stigar. I bakgrunden är det dans, av någon anledning.

Medan hemmalaget tydligt försökte komma till skott genom innötta passningskombinationer rev sig Effcee i revehåret och stångade kulan över mittlinjen till jourhavande anfallarna Johannes och Beni. Ibland fick mittfältet en tå i mellan och då såg det ut som om också bortalaget spelade riktig fotis. Eftersom de här brittiska rusningarna var farliga nästan varje gång, tvingades MPS vara på sin vakt och eftersom deras ytterbackar inte höll samma nivå som mittfältet blev det många gånger cirkus även i MPS:s rankkialue.

  • Ingen minns vad som sades eller vem som sade det i pausen. Helt säkert är att Euro-Chrisse plockade fram kapulan och öppnade transferfönstret. Möjligen diskuterades också behovet av en Neppishandbok.

Nollnoll i pausen var ett utmärkt och inte helt orättvist pausresultat. Pressen var på MPS som nog kände att de borde spöa Effcee, att hårt arbete nog ger utdelning, att de är 20 år yngre och bla bla bla bla. Efter "pausvilan" böljade spelet fram och tillbaka på samma sätt som i första halvlek. Ruffe tog tag i det som skulle tas tag i och resten sköttes av ett betongförsvar. Domaren tillät inga tjuvnyp men nog hårt spel och det var exempelvis undertöcknad och kanske framförallt Christian "90 kilo kärlek" inte sena att utnyttja. Det gavs och togs, om vi säger så. Miki, Heikki, Nicke, Wilhelm och Chrisse och Pale spelade som gudar. Miki var också mycket nära att näta: En klyftig frispark från mittcirkeln landade någon decimeter ovanför ribban. Den var den där vanten till MPS-målvakt chanslös på. Och så var det en farlig nick och ruschen i andra halvlek som slutade i ett kanonskott bredvid stolpen. På fel sida, tyvärr. För övrigt bör konstateras att gruset i Staples Town hade en mittcirkel, vilkeT INTE KAN SÄGAS OM KAJSANIEMIPLANEN.

 Morris kom till match utan sin ölburk och skadade sig omedelbart. "För att det är måndag, då dricker jag inte."

Men i Stapelstaden var det MPS som hade turen på sin sida. Bara minuterna innan slutvisslingen var det nån knatte på deras högerkant som fjuttade i väg ett inlägg som seglade rakt i bortersta krysset. Det var en riktig leverpastej och omöjlig för Rufus.

  • Roligast var när Ruffe stunden innan lugnt skulle rulla ut en boll till någon försvarare. På nåt vis kastade han bollen på sitt eget lår, den hamnade hos motståndaren, Ruffe raklång i gruset och öppet mål. Lyckligtvis stod Maldini där och bolmade som siste man. Annars hade det varit mål till MPS.

Efteråt var Gunu The Gunner mest besviken. Inte på laginsatsen utan sig själv, tyckte att han inte bidrog och inte klarade sin egen nivå. Men så var också uppdraget tufft. MPS mittfältare, Gunners dansparter, var stundvis överallt och spelet liknande flipper på en stenhård spelyta. Kan vara nog så frustrerande för en tekniskt bevandrad lirare med lite tjurblod i ådrorna… Men Gunsy hey, varje chans är en ny möjlighet. Det är två matcher kvar och dessutom klassikern Gamla mot Unga.

 Maldini håller i trådarna efter att transferfönstret öppnat. Äijä har tagit över på VIP-läktaren, eller sunny side som den också kallas i Staples Town.

Naturligtvis pärtar det att tappa en poäng i slutminuterna. Men MPS var bra, spelade inom regelbokens ramar och hade till slut också flyt. Skammen åkte inte hem till centrum med spelarbussen, inte alls. Hyvä matsi!

Sådär. 

Nästa match är … behöver det här sägas varje jävla gång? Aha. OK. Nästa match är både fittit viktig och snart. Nimenhuudon kautta, joka äijä!