Masters of the Universe

Bild för Benjamin Laustiola

Talle är beredd att byta hela egendomen (utom föreningens faxapparat, då) mot en liten seger. Micha är mållös.

Man sku kanske inte tro det med den inte lite legendariska Dolph Lundgren hade en central roll, som han brukar, när höstsäsongen körde igång mitt i julihettan.

FCFC – HeMan 0-2 (0-1)

Varning: Niklas Olin 2, Paul Olin, Heikki Rintala, Kaj Behm. Utvisning: Niklas Olin

Alla som vet vad som vetas bör om Sveriges gåva till Expendables, vet att han i sin ungdom gjorde ett sagolikt porträtt av Heman, master of the universe. Inte alla som har det på sin cv. När så FC tvingades kriga mot HeMan i en utomjordisk hetta gjorde vi precis som Dolph lanserat. En man måste göra vad en man måste göra. Citatet på svenska här eftersom vi i våra rapporter brukar ha för vana att respektera Dolphie-boys modersmål. Han förstår vad vi skriver, om han kan läsa. Och så var vi: som en man, en helhet kan man säga, en kompakt helhet: som en man alltså, som gjorde vad mannen måste göra: slåss mot Heman från yttre rymden. Utan bytesspelare lyckades vi dessutom nästan vinna. Vid vinst skulle det ha gjorts en effcee dokumentär för Moon TV. Så blev det nu ändå icke. Som så ofta förut.

 Matchpalaver i en gränd nära Bollplan nummer 6. Apoel Nicosia tränade på andra sidan stängslet så steget från från division 6 till Championskvalet är inte alls långt.

Effcee-spelarnas magar alternativ sixpacks pryddes av en splitterny i högsta grad malplacerad Silja Line reklam utan vit bakgrund. Med den påföljden att Palle för skjortorna tillbaka till tryckeriet kryddat med saklig och vänlig feedback.

Kanske någon som vill läsa om matchen? Inte, bra för då har jag en hel del ännu att berätta om Dolph Lundgren. Men det kan vi ta på Sverige-resan med faxen närvarande.

Utan bytesspelare tog vi oss alltså an serietvåan, som inledde med att vinna tekningen och tvinga domaren att sätta på sig en brandgul väst. Som det redan någonstans i den rediga inledningen nämndes var vi kompakt som en man. Så länge vi var det hade vi ingen hätä. Inte för att vi nånsin har nån hätä. Heman hade för all del mera boll, men till riktigt farliga lägen kom de inte, om vi inte räknar den där yksinläpi som mål-R räddade vackert. Vår trefemtvåa alternativt femtretvåa funkade lika bra som van Gaals målvaktsbyte och i vissa stunder anföll vi vasst. Minns ett inlägg av Talle som det borde gjorts mera med, två skott av Viktor och ett av mej. En frispark av mej som gick dit vart den inte skulle gå och lite annat smått och gott. Helt sakligt kontringsspel. I mittförsvaret var Heikki kung, lite på samma sätt som vi får anta att han är i Lahtis, där han av nån konstig anledning tycks bo. Heikki flankerades rutinerat av far och son Olin och på mittfältet hade vi cirka 120 års erfarenhet med Silja-Viking-Grani-Micha, Total-Tommy och Viirus-Viktor. Alla tre jobbade och slet föredömligt. Viktor och Tommy i två  riktningar medan Micha spelade bollen uppåt. Framförallt Viktor tycktes vara överallt. Vad lär vi oss av detta? Att det lönar sig att dra rööki före matcherna. På kanterna huserade Pädä och Janne. Pädä tog det som vanligt lugnt och sparkade motståndarna på benen i bästa Äijä-anda alltid när han kom åt. Janne jobbade, men det ville sig inte riktigt. Men onneks hade han alltid en förklaring färdig. Något att fundera på: mindre mun, mera fot. Vilket för all del gäller andra också. Vidare konstaterar vi att Palle, har blivit mer bollfarlig trots att han inte ens nått yngre medelåldern och trots att löpningarna ibland är lite konstiga. Undertöcknads hårdträning, med 60 km lenkki i facitboken för de senaste tre veckorna (sori, jag bara måste nämna det där) börjar ge resultat. Alla spelade bra. En bolltappning i mitten på första halvleken resulterade sedan i en snyggt spelad kombination och ett bra skott.

 Ei saatana taas…!

Inte så mycket att säga om det målet. Bra kämpade vi så länge vi orkade, men i mitten på andra rann en HeMannare igenom, rundade Rufus och satte bollen i mål. Bollen var alltså ännu i spel när Mål-Ruiff promenerade mot domaren och gav denne en tillrättavisning. Sen började tyvärr tillrättavisningarna hagla mellan åtminstone Talle och Rufs och säkert en del andra också. Personligen är jag övertygad om att vi aldrig kommer att bli av med det här inbördes skrikandet och skällandet. Nå, men nånting måste ju känneteckna en förening, så varför inte just detta.

Trots noll-två på resultattavlan fick vi press mot slutet. Dessutom med en man mindre eftersom Ennolin i det här skedet plockat två gula och satte sig på bänken och putsade glasögonen. Ett antal frisparkar från bra lägen gav vi dem, men de hade ingen som kunde skjuta sådana. I övrigt hade de nästan inga lägen i boxen, utan tvingades av vårt betongförsvar skjuta från långt håll. De skotten gick antingen 17 meter förbi eller så tog Ruffs hand om dem. Trots förhandlingar med domaren fick vi inte någon drickspaus och så var ju sen matchen slut.

 Faxen åker till Stockholm. Det blir en liten film om faxen i Stockholm.

Analysen efteråt var i vanlig ordning skarp, noggrann, allvetande och självklar. Att analysen fortsatte på Gandhis gåva till bakre-Tölö var också självklart. Hjärntrusten vill också gratulera Morris Fleege för höstsäsongens första ölkorg. Därför ropar vi nu alla på en gång tre gånger: Leve nimenhuuto, hipp hipp hurra, hipp hipp hurra, hipp hipp hurra! Verkligt hippt det här.

Nästa match är fittit snart, nästa vecka och den är fittit viktig. Det är också nimenhuuto, faxen och Sverigeresan.

B.