Poäng igen, nästan

Bild för Benjamin Laustiola

 Den där orange jäbän blir alldeles strax av med bollen, tänker Extremjanne.

De följande händelseförloppen kom att utspela sig på den yttersta utposten för civilisationen. Någonstans långt långt i väster, på legendariska Pyrkkä mitt i Helsingfors mest överskattade stadsdel, hände det sig att FC tog sig an ännu en Pohu-variant. Pyrkkä hade sent omsider blivit täckt av konstgräs, vilket gillades. Planskötaren var ändå av den åsikten att sidolinjen skulle dras närmare mittcirkeln än springbanan. Men alla frimärken är till Effcees fördel.

FC – POHU/ BURROS 0-1 (0-0)
Varning: Jocke

Förberedelserna gick tyvärr inte som de skulle. Morris var, på planskötarens enträgna begäran, tvungen att parkera längst bort på parkeringsplatsen, vilket självfallet inverkade negativt på hela lagets mentala uppladdning. Men som alla vet är vi ju så sanslöst rutinerade och meriterade att inte ens en sådan katastrof inverkar.

Hjärntrusten, i sin helhet, stod vid sidan av planen denna afton. Nicke med en bruten tå och undertöcknad med ett sjukt fotblad. Detta till trots hade vi tre-fyra bytesspelare och dessutom hade Talle äntligen tryckt våra skjortor färdigt. Effcee fortsätter att vara de nedre divisionernas överlägset mest reklamprydda porukka.

 Taul ”Unabomber” Olin har anlänt med pussikalja och stämningen är i topp.

Dagens Pohuvariant spelade i orange skjortor, vilket inte hade någon betydelse för någonting.

Matchpalavern var som den brukar. Nicke lyssnade, för han stod närmast. Pädä fotade gräset och Vicke rökte det. Micha missade som vanligt palavern men han hade en helt godtagbar ursäkt. Han hade tränat 07-födda pojkar. Vilken idrottsgren (om det var en idrottsgren) ska vi inte reda ut här.

 Investigerande journalistik när den är som bäst. Pädä fotar precis allt och alla. Kaikki on filmillä ja kohta elokuvissa.

Det blev en på pappret 4-5-1 som i praktiken blev en 4-4-2 eftersom en av två nygamla nyförvärv, Janne var x3mt ointresserad av sin mittfältsposition. Han tyckte att Komorakis behövde stöd i anfallet. Vi som känner Komorakis vet att mycket behöver han, men inte stöd. Innan vi visste ordet av hade Rufus tagit en ensam igenom samt uppvisat en fenomenal enhands parad i bästa vm-anda. Det tycktes ha en positiv inverkan att ha lillasyster i publiken.

I övrigt var vi bättre de första tjugo minuterna. Pohuvarianten var inte alls så bra som tabelläget påvisar, något som Gunnerman inte var sen att konstatera. ”De är helt skit”, hette det på avbytarbänken. Samme Gunnerman brände sedan ett sjumiljoners läge genom att skjuta bollen till fjärde våningen. Ett annat läge där Janne var x3mt när att näta men sköt rakt på. Flera gångeranföll vi bra, ibland via axeln Pädä och ... ööh någon annan, ibland via en slitande Tommy, eller en kutande Talle. I försvarslinjen ägde Vicke och Tumppi, fint uppbackade av Morris och Wilhelm. 0-0 i paus trots lite yrsel i slutet på första halvlek. Men sånt brukar ju bli bättre när man talar om det i paus. Och visst talade vi, men inte om det. Det viktigaste är ju att prata, i synnerhet om det är något som tynger en. För vem vill vara tung av att inte kunna få prata med människor i ens närhet som vill lyssna och som man kan prata med? Jag tror nog jag talar för alla när jag säger att det är viktigt att prata, men inte bara det, utan att lyssna är också viktigt, i vissa situationer.

För att få lätta på hjärtat gör att man är lättare och är man lättare rör man sig bättre och rör man sig bättre ligger man bättre till när man tar sig mot boxen och det är ju där man ska vara. Det vet ju alla. Men visst avhandlades det mycket viktigt på avbytarbänken också. Den såg alltså inte alls så mörk ut som den sku ha kunnat se ut.

De stunder Pädä är i bytet ser den ljus ut. För han har sett ljuset, det är jag säker på. Spelanalyserna är ju inte från denna världen, utan har nog färdats till Pyrkkä med ljusets hastighet. Så måste det vara. Så ser man ljuset.

 Jocke vet hur det är. Alla andra försöker bara andas. Helt normal pausvila i FCFC.

En annan som såg ljuset på bänken var Micha som bad att bli insatt som striker. ”Jag tockar mål”. Lite som den där gången i Lund 1990 när vi förlorade på straffar och vår vänster back efteråt sa att han borde ha fått skjuta. Han skulle ha skjutit i krysset, sa han.

I andra halvlek hade vi en riktigt bra chans. Tumppi tröttnade på att försvara, tog bollen med sig och sprang igenom allt och alla för att till slut vara där man ska vara: i boxen. Skottet for över. Morris hade en rökare lite över och så var det ännu säkert något läge som jag glömmer.

Rufus plockade ännu en ensam igenom och hade sällan skådat krut i fötterna i övrigt. En insats som förtjänat en nolla. Men man får inte alltid vad man förtjänar. När det bara var sekunder kvar kom den igen: kalldushen. Vår vänstra sida var tom för att vår vänstermittfältare var någon helt annanstans och inte höll sin kille, vilket var spelarens enda uppgift. Därifrån slängdes sedan bollen in i vår box och en av planens giganter, Tumppi, fick felträff och bollen seglade försmedligt sakta in i målet förbi en ställd Rufus. Efter det fördes bollen fördes inte ens till mittcirkeln. Matchen var slut och vi hade inkasserat ännu ensista sekundens förlust. Andra för i år. Vähän vituttaa, ihan vähän vaan. Den enda som blev bokförd i protokollet var Jocke som stod för en snygg glidtackling i benen på motståndaren.

 Gunnar, Janne och Rufus är alltid först till kvarn när drogerna delas ut. Nästa match är …? Coach B. har nya farkkun.

Med tre seriematcher kvar är vi på god väg mot en ny division. Men så ska det ju vara. Matkustaminen avartaa ja virkistää.

Nåja, slut på denna meningslösa rapport. Mera bildbevis finns att spana in här. Alltså klicka HÄR.

Anmäl er till Sverigeresan och 30 års-jubileet. Båda blir fittit roliga och båda är fittit snart.

B.