Så grundades fcfc

FC FC - best soccer in town since 1984

(Yeah. BILDEN SAKNAS… Värdig inramning. Lagbilden från FCFC:s legendariska 20 års-jubelmatch som spelades på Finnair Stadium 2004.)

Vems var felet och hur gick det till när FC FC grundades? Kamrat P. Olin avslöjar.

FC Football club föddes väl närmast av en slump eller som ett lekfullt infall och ingen som var med när det begav sig kunde väl i sin vildaste fantasi ha tänkt sig att vi idag firar 25 förtjänstfulla år i korpfotbollens tecken. Legenden om FC FC brukar berätta att laget grundades av två brödrapar: bröderna Slotte och bröderna Olin. De äldre bröderna, Hencka Slotte och Pale Olin, hade varit klasskompisar, skrev studenten tillsammans och hade lirat skolfotis med sådana prominenta personer som Jan Kajander och Sixten Boström vid sin sida (inte för att detta gjorde dem till några tekniska sambasteppare för det). De yngre bröderna, Anders Slotte och Nicke Olin, var bästisar och kanske de bättre lirarna av denna kvartett.

Hur som helst råkade kvartetten (eller en del av den, en gammal hjärna har svårt att minnas allt som det var) och andra kompisar åka ut till Sveaborg en sommardag för att lattja med trasan och hur det nu var så var det så roligt att ett frö började gro i kvartettens hjärnor. Lite senare satt bröderna Slotte och undertecknad på den nu redan mytomspunna restaurang VPK och förbättrade världen när idén föddes: varför inte grunda ett eget fotbollslag? De första stapplande sambastegen Och så gjorde vi slag i saken: skrapade ihop en handfull vänner och bekanta, mer eller mindre inbegripna i fotbollens idé och magi, och beträdde gräset (ja, vi spelade nästan alltid på gräs på den tiden!) för att aldrig mera lämna fotbollsarenans paradis. Av de som var med när vi började är det ju givetvis inte mången som är aktiv i dagens FC, men en och annan hänger ännu med: Morris Fleege, Dan Vainio, bröderna Olin och vid sidan av planen deras far Ingmar "Äijä" Olin, som väl måste ses som något av lagets maskot och skyddshelgon.

Här en ganska legendarisk Effcee-lagbild från Väiski, Herrens år 1986. Mahtavaa.

Vi tyckte genast från början att vi ville spela "riktiga" matcher och inte bara lattja sinsemellan, så systemet för vår verksamhet blev att vi raggade upp andra fotbollslag eller bad bekanta sätta ihop tillfälliga sådana och så mötte vi dem i glada tecken och utan domare med mer eller mindre varierande framgång. Nämnas bör dock att vi i vår första match gick segerrika ur bataljen mot ärorika Dicken. Slutsiffrorna skrevs 2–0 och för båda målen stod Morris Fleege (på huvudet dessutom!). Så här höll vi på i tio år innan vi gick med i Fotisförbundets riktiga serie där vi än idag stadigt parkerar oss i sjätte divisionen.

Vi var väldigt aktiva under de här begynnande åren och spelade nästan lika många matcher som "riktiga" lag i de lägre divisionerna. En anekdot från spädbarnsåren: när lagets namn skulle brainstormas höll bröderna Olin hårt på det en aningen stigmatiserande FC Hurrit tills Anders Slotte hittade på det smått geniala FC Football club. Vi är tacksamma för hans uppfinningsrikedom, särskilt med tanke på alla finskhetsivrare vi har mött på plan under åren. Hurrit skulle nog ha varit betecknande för laget i övrigt, genom åren har stommen för laget alltid varit finlandssvensk och vi är stolta över det (ibland lite väl stolta, en och annan gliring på gruset kunde man ju nog låta gå obemärkt förbi). Finlandssvenskheten har inte varit något självändamål utan ett uttryck för hur vår minoritet i allmänhet fungerar, men mången majoritetsfinländare har också passerat revy genom åren och lämnat outplånliga spår i grusmattan.

Tyvärr har FC inte visat framtassarna när det gäller att integrera utlänningar eller invandrare i laget, såhär i skrivande stund minns jag bara tunisiern Moe Boudali och irländaren Andy Newby som skulle ha stannat någon längre stund i laget.

De lag vi mötte under de första åren var ofta ganska pittoreska sammanslutningar (eller hopkok). Vissa var ju ansedda föreningar typ Dicken men andra kunde vara exempelvis ett lag som gick under namnet Griffen (Gräsplanens IF) och som vi en gång slog med 25-2 på vår hemmaplan längst ute på Skatudden. Av förekommen anledning spelade vi också ett antal kamper (rätt ord, eller kanske man till och med borde tala om drabbningar eller slag) mot ett gäng kallat FC Skatta Skins, bestående av skinheads och annat slödder varav vissa spelade med landstigningsboots med ölflindan i högsta hugg. Ett annat fint minne från en av dessa holmgångar var när ett av skinsen i halvtid spottade fram sin frustration i den legendariska repliken: "vittu, kun toi yks neekeri koko ajan potkii jalkoihin". Afroamerikanen han refererade till var Äijä Olin, brödernas far och då ännu aktiv på plan (skinnhuvudet kan ha haft ett uns av sanning i sitt påstående till den delen att Äijäs spelstil bottnade i hans förflutna med finska Arsenal på 50-talet då hans tränare tyckte att backarna skulle satsa mer på motståndarnas smalben än på bollen). Och inte var vi väl alltid så mycket bättre i FC heller, vi har aldrig utmärkt oss för en särskilt teknisk eller virtuos spelstil utan mera för att vi har jävlar anamma och kämpar på tills slutsignalen har gått (och lite efter den ibland).

Det finns ju många FC-ikoner från de första åren och det är väl lite orättvist att lyfta fram någon, men varken livet eller fotis är rättvist, så jag vill nämna (förutom sådana som redan nämnts) målvakter som flugfångaren Mu Nyberg och mörsaren Jonas Björklund, de bakre regionernas benknäckare Roope Johansson, Wessu Westerinen och Pädä Behm, mittfältssåsare som Peter Hjerp, Diki Idman och Hena Blomqvist och den fallande strikern Kidde Lindblom. The golden generation FC har under hela sin levnadsbana joggat på i ganska samma lunk, men några viktiga vattendelare finns i historien om det trevligaste finlandssvenska fotbollslaget som har existerat. En sådan var när den gyllene generationen gjorde entré (jag pratar inte om Portugals ungdomseuropamästare).  Den stomme av 1971 födda spelare, som alla på sätt eller annat kände varandra från tidigare, kom inte som en klump utan droppade med under ett antal år på båda sidor av 90-talet. Först kom kusinerna Beni Laustiola och Bia Zilliacus, småningom Ruffe "Mayhem" Vahanen, Nysä Nyström, Janne Wikström och Robban Backman (eftersom jag inte går in på detaljerna av Italienresan 1990 i den här historiska överblicken kan man läsa Benis förtjänstfulla dagbok från den dårresan om man vill veta varför just jag ger Ruffe ett sådant öknamn). Utan att denna gyllene generation blev en del av FC FC tror jag inte att laget skulle ha överlevt och idag vara alive and kicking.

Många av de i dag inte mera purunga männen är ännu aktiva i laget och viktiga kuggar i FC-maskinen (märk min hänvisning till tysk fotis!). Särskilt den spelande tränaren Beni Laustiola har varit en mycket viktig person för FC och en av de som har sett till att laget har gått vidare från gatufotbollsstadiet till seriefotboll. Beni Guldfot är också lagets genom tiderna meste målskytt och det vet vi ju att sådana är guld värda för FC, som allt mer börjar påminna om vårt eget landslag där ett benhårt försvar bäddar för bra resultat, men ett målfattigt anfall gör att vi ändå får nöja oss med att blicka mot nedre halvan av serietabellen när säsongen tar slut.

Fast jag inte går in på de spektakulära detaljerna av Italienresan måste den nog också nämnas som en viktig händelse i FC:s historia. Vi åkte alltså med en liten, skruttig buss ner till fotbolls-VM i Italien 1990 och höll på att ta kål på åtminstone undertecknad, som aldrig varit så nära en total kollaps som då. Vi var tretton resenärer (tre kvinnor, tio män) som åkte iväg och en del av oss ville ha roligt och se på fotboll medan en annan del av oss ville HA ROLIGT och se på fotboll. Följaktligen söp denna del av gänget så det slog härliga till tills det inte mera slog härliga till utan det mest slogs. Sedan hade vi krismöte och allt detta blev bättre, vi såg fina matcher, spelade själv flera matcher på vägen (igen ett exempel på FC:s fantastiska kreativa aktivitet), men sedan grötade den murkna bussen ihop sig och hölls knappt på vägen trots att legendariske FC-backen Simo Warjus hjältemodigt kryssade skutan på autostrador och i alper (och Nicke co-körde högst regelvidrigt när Simo drog timmerstockar). I det kollapsande DDR fanns ännu några trogna gränsvakter med fiskpinnemustascher kvar och det var på vippen att FC skulle ha blivit ett lag i östtyska korpfotbollen med Ruffe "Schengen långt före Schengen" Vahanen som lagledare. Men vi kom hem och trots att FC-andan hade tagit en av sina största törnar reste vi oss och kom tillbaka starkare än någonsin (fast det blev nog många törnar till genom åren, varav undertecknads dåliga nerver och usla lekinställning har varit en bidragande orsak, ursäkta Hena, Johan och mången annan).

Dagens FC - tryggt parkerad legend i sexan

Beni var också en stor påhejare till den största vattendelaren i FC:s historia när vi tio år efter grundandet bestämde oss för att registrera laget och gå med i ligans lägsta division, division 7. Där harvade vi två år, steg förtjänstfullt till sexan, harvade två år till och steg till femman där vi fick spela full-långa matcher med tre domare, riktiga byten och hela baletten (inte var det nu så stor skillnad egentligen, samma benknäckande, men lite bättre lag med lite yngre spelare som gjorde att vi som började bli gamla fick springa mera och fick en aning bättre kondition). I division 5 var det på vippen att vi skulle ha fått ta hissen tillbaka till sexan genast, men en av FC:s mest dramatiska matcher genom tiderna föll gud ske pris till vår fördel. Vi kvalade om divisionsplatsen med PoHu, ledde 3–0 i halvtid (bland annat efter ett fenomenalt mål av herr Guldfot) men lyckades som vanligt sumpa bort det och lät motståndarna komma till 3–3 när slutsignalen ljöd. Det blev straffsparkstävling (som bland annat undertecknad avböjde att delta i p.g.a. rädsla för hjärtstillestånd om jag skulle ha bommat) som vi vann efter att ha lagt in tre av fem precis som motståndarna och sedan avgjort på extra straffar genom den coole Kenneth Vuorinen (du är en kung). Vi hölls kvar i femman med ett nödrop och sedan hölls vi stadigt där i flere år innan åldern kom emot och vi föll tillbaka till sexan där vi nu har trivts i många säsonger.

Senaste säsong klarade vi igen med ett nödrop och visst har det varit tal om att igen vända ett blad i FC:s historiebok och bli veteraner. Men än så länge hänger vi kvar med ungdomen och vill kröna vår 25:e säsong med att igen klara oss att hållas ovanför nedflyttningsstrecket.

Under de senare åren har ju mången ny spelare joinat den ärorika föreningen och blivit hemmastadd hos oss och skulle jag våga påstå i dag är lagets ryggrad som gör att vi gamlingar ännu får hänga med och till och med blixtra till ibland. Jag talar om spelare som Tommy Pohjola, Simppe Huldén, Mike Nyholm, Bodi Larsson, Janne Mäki och Chrisse Komonen till exempel. För att inte glömma vårt lås bakåt, Makro Lindfors, vår eminente målvakt sedan länge (som vi stal från vår arga lokalkonkurrent FC Ruila). När man läser igenom denna högst subjektiva historiska översikt märker man att undertecknad har en tendens att strö ordet legend och legendarisk omkring sig. Det torde bero på en hybris visavi FC FC:s betydelse för den finska fotbollen blandad med en gammal mans (jag är ju nestor nuförtiden sedan Legendariske Lefa kastade in handduken och iklädde sig badbrallorna) nostalgiska syn på sitt fotbollsförflutna. Förlåt mig och tillåt mig dock denna hybris och nostalgi när jag blickar tillbaka. Detta gör ju också att tillbakablicken har fått en slagsida åt den tidiga FC-tiden, senildementa har ju inte riktigt något närminne men kan gott återkalla tidiga barndomsminnen.

Jag har heller inte inkluderat några tabeller, statistiker eller annat för nummerrunkare, dem kan man kolla på annat håll på denna hemsida. Slutligen kan nämnas att FC varje år avslutar säsongen med en sägensomspunnen (nytt ord för samma legendariska) match mellan gamla och nya FC-spelare och sedan berättar vi legender i bastun och delar ut våra två priser för meste målskytt och viktigaste spelare (den senare trofén döp till Äijä efter en levande legend) för säsongen. Sedan ställer vi för nte gången upp våra mål som vi aldrig kan hålla och så ställer vi in sikten på ännu en legendarisk säsong med FC Football club! Allra sist vill jag ännu säga att jag har upplevt så många glada och lyckliga stunder med vårt fotislag att jag nog måste säga att FC FC hör till det bästa som hänt i mitt liv.

Jag ser fram emot de följande 25 åren i gruset (när vi jubilerar det har jag passerat 70, sic).

– Historiken ihågkommen och nedtecknad av Paolo Olini, som aldrig representerat någon annan fotisklubb än FC FC, nedtecknat lagom till föreningens jubelfest hösten år 2008.